Om boken: 2014 / Natthimlen var främmande och främmande - för hög, för genomskinlig, som om någon spridit pärlgrå akvarell på en blodig bakgrund. Jag satt nästan på den här himlen... på en stenrektangel som reste sig drygt femton meter över marken - det såg ut som ett hus på fem våningar, inte mindre. Den varma jackan var vidöppen; den genomträngande vinden rufsade min t-shirt rasande och tog bort den återstående värmen, men jag kände mig varm från insidan. Jag lyfte en darrande hand mot pannan, torkade svetten och kände en våg av brinnande glädje strömma genom mina ådror igen, växa. Mitt framför mig, cirka femhundra meter bort, mot bakgrunden av denna märkliga himmel, uppplöjd med karmosinröda blixtar, lade sig sakta och högtidligt till ro, som om den flödade in i en gigantisk infernalisk tratt, en ful struktur, rotad i marken som en jätte blötdjur. Vad är det här? Fjäll? Torn?.. Jag såg hur stenmonstret först darrade, fladdrade med allt sitt mjuka benlösa kött, som om någon hade stuckit det i hjärtat med en dödlig nål. Sedan frös han i en oändligt lång minut, som om han undrade vad han skulle göra härnäst. Och äntligen började den sakta krympa: kantad med vitglaserade plattor, synliga även härifrån, började det andra våningsplanet att smalna av, dras in i mitten av tratten, följt av det tredje, som verkade rödsvart härifrån , sedan den fjärde... Tornet andades tungt, som ett döende djur, och slog sig ner. Och från just denna syn - från denna märkliga himmel, detta stenmonster som kollapsade framför mina ögon - överväldigades jag av en berusande, smärtsam eufori.